Maria

Det florerar artiklar om barnuppfostran på internet. Det är ett känsligt ämne men mycket hett tycker jag. Jag ser mig själv som gammaldags, men borde inte göra det, i min uppfostran av mina flickor. Det är ett previlegium, och inte självklart, att får bli mamma. Frågan som ska ställas är  "Hur vill jag att mina barn ska vara, bete sig mot folk och veta om världen?" Det är en ganska enkel fråga. Såklart vill alla föräldrar att barnen ska vara snälla, trevliga och väluppfostrade. Men vägen dit är livslång och många ger upp på vägen. Jag förstår dem. Det är asjobbigt rent ut sagt ibland. Jag tycker också det! Jag ser föräldrar som lämnar uppfostran redan innan tonåren, redan innan 10 års ålder, redan tidigare, för att de inte orkar vara förälder, det är lättare att vara kompis. Jag ser föräldrar som ger upp, barnen får va de vill. Barnen blir inte gränssatta, tillrättavisade, uppfostrade- de blir osäkra och vet inte hur världen fungerar. Jag vet inte anledning till föräldrars val- jag sätter ingen värdering i det. Jag har fullt upp med mitt -att göra mina flickor till människor som bryr sig om varandra, sin familj, sina vänner och är trevliga och artiga mot vuxna, lärare, andra föräldrar. Som har ett vårdat språk.

 

Respekt för andra, respekt och kärlek mellan oss i vår familj. "I vår familj gör vi inte såhär" Det säger jag ofta. För vi beter oss inte på ett visst sätt i vår familj. Vi säger förlåt till varandra, vi pratar om vad vi gjort fel och blir sams. Varför hände ditten/datten? Handling och konsekvens, hota inte om du inte verkställer. Gråt och tandagnisslan hos barnen och samvetet hos mig, men det är så viktigt att hålla orden! Barn lär sig otroligt fort vilka knappar som kan tryckas på för att få igång mammahjärtat, i "hot" situationen är det extra viktigt att va konsekvent! Vem bestämmer!

 

Jag är vuxen, jag är förälder, jag styr mitt hem, inte tvärtom. Barnen styr inte i hemmet. Gemensamma beslut ibland- givetvis! Men barnen styr inte. Under mina mörkaste år 2011-2013 var det barnen, och deras uppfostran, som drog upp mig varje dag. Jag vägrade låta dem komma över mig, släppa dem och låta de styra istället för mig. För det hade varit det enklaste, tro mig. MEN jag var ständigt över dem, uppfostrade. Jag är deras mamma-den som är vuxen. Det är en ynnest och jag är taggad varje dag av utmnaningen att uppfostra. För jag märker resultat.

 

Jag är en sådan mamma som tar tag i mina barn. Jag tar dem i armen, tar dem om hakan och får dem att titta på mig när vi pratar. Jag blir arg på mina barn.Jag höjer rösten. Jag säger "Jag vet att vi inte använder ordet hatar i vår familj- men jag hatar när ni bråkar". Det tar skruv. När mamma använder ord som vi inte använder i vår familj.

 

När vi har bråkat, - då kramas vi länge. Och vi älskar varandra. Och vi går igenom varför vi bråkade.

Ally kommer hem från skolan och har hittills frågat var Fuck you betyder, vad Fuck you-fingret betyder, hon har frågat om svärord- vad det betyder, hon kommer hem ledsen för att andra barn ljugit. Jag kan inte skydda henne såklart. Jag kan bara bereda en väg där hon i sin grund vet vad det fula är, men inte använder det. Såklart hon undrar? Hela skolvärlden är full av trotsiga  barn med fult språk och fula gester. Med det menar jag inte att det kommer från föräldrar- men hon ser det och kommer hem med det till mig. Frågande. Och jag svarar. Ja det är fula ord, ja det är fula tecken. Varför mamma? frågar hon.

Jag vet inte svarar jag. Man gör olika i olika familjer. Vi gör inte så i vår familj för det är inte så trevligt. OK säger hon, nöjd.

Mina flickor är inga änglar. Men jag har jobbat hårt med dem. Och jag är glad för det. Jag har inte gett upp fast det har varit mycket nära. Ally 3-4 år gammal 2011 var så fruktansvärt jobbig och likaså Ally 5-6 år 2012-2013  också. Jag slet och slet mitt hår och grät men gav inte upp. Lät henne inte vinna.  Lisa när hon var 3,5 år, i våras/somras. Så jobbig och trotsig. Det finns inte mycket energi över, men ge inte upp! Pappa  G har ofta varit , och är fortfarande, favoriten. För han har inte varit lika delaktig genom åren. Och jag kan känna sorg ibland över det- att de inte vet nu vad jag gjort och gör för dem. Men jag ser på dem och ser att de är fina, glada, snälla flickor ( för det mesta :) och tänker att jag ändå är bra, fast pappa är favorit.

 

Fighterna kommer alltid, jag njuter när det är ett lugn i huset och samlar kraft. För rätt vad det är dyker det upp något. Men Ally är en lugn tjej, känslig, blir mycket sällan arg, höjer aldrig rösten åt mig eller är ful i mun eller våldsam, funderar mycket- hon blir 7 år och jag känner att jag kan släppa henne lite lite. Hålla mig liksom i bakgrunden tills hon behöver mig. Hon har grunden, hon vet hur man ska bete sig, vad som är rätt och fel. Hon vet det. Nu kommer skoltiden och hon testar orden och handlingarna på mig för att se reaktion. Diskussion är viktig nu mellan oss ang det hon vill prata om. Lisa däremot är en hetlevrad liten människa, henne kan jag INTE släppa ännu. Hon vet kanske vad som är rätt och fel men det bryr hon sig inte om :) Hon höjer rösten ofta, blir arg på mig. Men så "vet hon ju bäst" just nu. Där tar jag inte alla fighter. De viktiga fighterna  är de när hon höjer rösten mot oss, mot ally, inte är snäll mot ally. Försöker alltid komma undan när jag säger att " kom nu ska vi göra si och så.." - då "ska hon bara" alltid först som att få sista ordet. Där har jobbar jag fortfarande med Lisas grund :) Men det är lättare med andra barnet, annat tålamod, annan erfarenhet.

 

Jag är en mamma som lever på rutiner, och regler jag tror att det är bra för barnen. Och när vi frångår rutinerna tex äter framför tv som vi ALDRIG gör, jag vägrar, så blir det lite extra kul! Situationer som måltider, påklädning, tandbortsning, läggtider- organisation! Så jobbar jag. De lär sig då, och då blir fredag och lördag roligare för då är de uppe längre. Jag anser att livet inte är en dans på rosor jämt, att livet inte serveras på ett silverfat. Vi alla måste jobba och samarbeta, städa undan sin tallrik, hjläpas åt. I vårt hushåll är det inte bara mamma som städar undan, det är den som plockat fram som plockar bort. Samarbete.  Ta ansvar tidigt genom att plocka på sitt rum, ställa undan sin tallrik. Inga svåra saker, men ansvar styrker de små barnen också. Ansvar och beröm. Kärlek och respekt.

 

Jag vet inte. Men jag känner att det fungerar i vår familj. Oj vilket långt inlägg. Tack för att du läste ända hit :) Dela gärna med dig av dina tankar- för jag VET att vi föräldrar är olika och har olika förutsättningar , och har ljuvliga barn trots ingen endaste regel eller rutin :) Men för att hålla min näsa över vattenytan så behöver jag organisera, strukturera vardagen och uppfostran av flickorna.

 

Tack för mig. Nu ska jag lägga mig jämte Ally och gosa nacke.  Varje natt sedan hon föddes har jag gått in till henne och gosat henne i nacken och sagt " I love you up to the moon". Varje natt som vi varit i samma hus. Jag kan inte sova om jag inte gjort det. Kärlek.