Maria

jag började inom hemsjukvård för nu två år sedan, jag hade bara varit sjukskötersåka ett år, under det året orsakade jag en lex Maria anmälan. Anmälan lades ner efter en grundlig utredning och avdelningen gick genom detta igenom en grundlig omorganisation. Jag gjorde felet men omgivningen runtomkring gav mig mycket dåliga förutsättningar.  Detta höll på i ca 8-9 månader innan det var klart att det skulle läggas ner. 

 

Så jag kom till hemsjukvården med dåligt självförtroende givetvis, både pga av året jag haft både privat och jobbmässigt. Jag fick börja på 90% då det inte håller för en PAS ( som jag är, ansvarar för upp till 30 patienter själv) att jobba mindre, det går inte ihop. Flera har försökt på jobbet men hamnat efter tyvärr. Så jag har stannat kvar på jobbet med 90% vilket betyder att jag slutar tidigt varje fredag och några andra dagar på 8 veckor rullande schema. Det är såklart skönt! Jag är tyvärr ingen feminist i den bemärkelsen att det ska va lika och jobba lika och tjäna lika och dela lika på föräldradagar... överlag kanske men absolut inte i vår familj. För det är inte möjligt.  Jag är en som vill vara hemma, hemma med bebis, hemma med barn, hemma med hemmet, en housewife.  Gary kan inte va hemma, han vill att jag ska va hemma, och jag vill också det. Han stöttar mig i det. Jag är noll intresserad av karriär. Absolut noll.  

 

I höstat förvärrades min situation på jobbet då jag har mycket  socialt och medicinskt komplicerade patienter och liten kontakt med läkare. Som det brukar vara. Själv är bäste dräng inom HSV, i vilket fall där jag är. Svårigheter med samarbete mellan kollegor samt nya kollegor inom mitt område gjorde att jag tog allt för mycket ansvar, jag gjorde allt. Deligenlade personal , mötte upp hemtjänst för möten, apodoser, ronder, hembesök.  Jag ville inte släppa något från mig eftersom jag visste av erfarenhet att jag alltid får "städa upp efteråt" , att jag skulle få extra besök.  

 

Jag såg att jag blev trött, grinig på barnen och jag avskydde det men jag kunde inte hjälpa det. På detta var det aktiviteter och vardag. Det blev för mycket för mig. På senhösten brast det för mig en fredag när jag inte skulle hinna hämta barnen i tid pga en patient som jag kämpat ensam med hela hösten ... jag satte mig och grät på mitt kontor. Min chef kom in och jag sa att detta  är vansinne, varför ska man ska drivas till bristningsgräns. Hur ensamt vi jobbar, att vi måste ha en egen läkare inom hemsjukvården! Jag fick hjälp den dagen och jag kunde  gå hem. 

 

Men sen gick det en kort tid och jag föll igen, jag orkade inte. Jag pratade med kollegor, jag fick en lättare panikattack i mitt kök. Jag gick till min chef , försökte stanna några dagar extra på jobbet enligt hennes önskan men det gick inte. Jag sjukskrev mig till slut. Jag sov i två dagar. Hade hem två kollegor på fika, va med barnen. Tänkte. Totalt var jag borta 6 dagar. Men jag inser nu hur otroligt välbehövliga de dagarna var, det var svårt att sjukskriva sig för jag var ju " inte sjuk". Jag är så glad att jag gjorde det! 

 

Jag tänkte igenom mitt liv, vad kan jag göra för att eliminera stress både privat och på jobbet? Jag började titta på annat jobb men inget napp. 

 

När  jag kom tillbaka gick det några dagar innan min chef kom till mig för att prata. Jag berättade allt det som stressar inom organisationen, hur vi varken vet ut eller in, någon av oss i alla områden. Hur hemtjänst försvårar mitt arbete något enormt genom ignorans, ointresse och nonchalans, och hur vi har det i teamet, vi kollegor. Att alla sköterskor inom hemsjukvården kämpar på och gör så gott  vi kan men ingen vet om det är bra nog, rädda för avvikelser då vi inte haft alla blankette odyl till 100% alltid, då den enda lill lucka vi skapar för oss själva ständigt fylls av att vi måste hjälpa andra team pga brist på personal. Är vi får en gång skull fullstyrka i teamet och bokat av besök för  administrativ tid, ja då får vi ändå inte den tiden. Krav finns på oss utan möjlighet att leva upp till dem.

 

Då erbjöd min chef mig en tjänst inom vår pool istället.  Detta innebär inget patientansvar, ingen kontakt egentligen med hemtjänst tack gode Gud, inga vårdplaner, inga uppföljningar, inga deligeringar, inga ronder, inga journalarkiveringar. Vad ska jag göra då? Jag hoppar in där det behövs, vid VAB, folk som är sjuka eller lediga. Jag kommer in och gör de besök som är bokade , planerade och förberedda. Löser det som ska lösas över dagen men lämnar sedan vidare till PAS i området istället. För dagen efter är jag någon annanstans. 

 

Detta betyder att jag äntligen kan gå ner i tjänst. Jag kommer med en gång gå ner till 80% eller tom 75%. Jag har jobbat fullt de senaste veckorna nu innan vi åker pga schemaändringar och jag gillar det verkligen inte. Lisa får gå alla dagar på förskolan, inte långa dagar men ändå. Jag saknar våra lediga dagar då vi leker och har sovmorgon och hämtar allybus när skoldagen är slut. 

 

Jag är inte lat. Jag arbetar. Jag arbetade för mycket. Jag älskar mitt yrke men inte mitt jobb. Men det är bara värt så mycket, allt handlar om barnen. Hade jag haft någon som vart hemma med lisa på veckorna, om tex Gary hade  kunnat det hade jag tänkt annorlunda. Nu är det på mig, Gary jobbar många timmar i veckan, jag kan gå hemma och jobba 75%. Han vet att jag vill det och säger ofta att jag ska gå ner i tjänst om jag vill. Det är en kvinnofälla vad gäller pension och annat men vet ni- jag kanske inte lever till pension. Men nu. Nu lever jag. Å genom mina barn lever jag. 

 

Så nu ser jag att det ljusnar inom jobbet också, jag planeras in i poolen efter vår resa till Thailand ungefär, någon månad efter och jag tror det blir så bra. Jag har ett annat lugn på jobbet, inte lika höga krav på mig själv för att jag inte ska lyckas- det är inte mitt fel. Det är inte jag som ställer kraven. Det är organisationen som ställer kraven återigen.  Jag vet att jag är branoch det vet min chef också, lik som min förra chef. Jag är lugn och tillfreds med min jobbsituation nu. Äntligen